JAG HATAR ALLERGIKER!

Är det hjag som överdriver, eller har inte folk i allmänhet - och kvinnor i synnerhet, tyvärr! - blivit mer allergiska (hypokondriska)?
Varje gång man jobbar på stora beställningar numera så har man en lång A4:a med alla allergiker från A till Ö.
Är det inte gluten, laktos, eller helt enkelt helt vanliga vegetarianer så är det nåt för dagen helt nytt.
 "Jag är allergisk mot alla röda grönsaker" (!?)
 "Oj, jag kom precis på att jag är laktosallergiker... Var det grädde i den krämiga sparrissoppan som jag   just åt??" (Äääh, va?)
"Hallå, fröken , nu är det så att jag är allergisk!"
"Jaha" svarar jag med låtsat intresse "Mot vad?"
"Ja, jag kan absolut inte äta tomater, svamp, kärnfrukter, baljväxter, lök - fast faktiskt purjolök! - bara gul, röd, charlotten...."

"Tack, jag har hört nog. Tala om vad du KAN äta istället!"(Eller ska jag ta in en tallrik purjolök, kanske?)

JAG HATAR ALLERGIKER!
(Med undantag av en sort; nötallergiker. En riktigt seriös allergi som man t.o.m. kan dö av. Dessutom luftburen som gör det extra farligt!

En gång hade vi Allergiförbundet themselves på krogen. De kunde inte ens sitta i samma rum som de andra gästerna!! (Men hallå, varför går man ut då överhuvudtaget??)

Livet som kamel!

                              "Många gånger har jag varit beredd att skicka iväg brickan, 
                               slita av mig förklädet,
                               slunga korkskruven och de foträta skorna 
                               rakt ner i grovsoporna!" 

Men jag har  ändå alltid samlat ihop mig; tagit upp brickan, knytit åt förklädet, skruvat ihop vinöppnaren & åter hoppat i Ecco-skorna och envist, övertygad, förhoppningsfull kommit tillbaka. Tillbaka till stressen, hysterin, värmen och stämningen.
Livet som kamel, transportarbetare, "servitrasa".... you name it! Varför denna tjusning, denna skräckblandade förtjusning som infinner sig när man nästan - nästan - "sitter i skiten", när det är på väg att - men bara på randen till... - att "spricka i 180"!? Varför fortsätter man denna galenskap? Därför tempot, pulsen, rörelsen, irritationen, ilskan & skällsorden lockar en tillbaka?

En krogblogg!? Ja, varför inte? Undertecknad har en del erfarenheter (c:a 20 år i restaurangmiljö...).
Så det finns en del att ösa ur denna outsinliga källe som ständigt pågår.
När man tror man har sett/hört allt .... Då kommer nästa situation.